Jag skaffade min första hund när jag var elva år och började utbilda honom till servicehund när jag var tretton. På den tiden hjälpte Swatch mig med småsaker som gjorde mig lite mer självständig och jag kunde vara själv med honom själv då han kunde hämta assistenten i rummet bredvid. Allt eftersom jag blev sämre blev han otroligt duktig på anpassa och lära sig jobba och hjälpa mig efter nya förutsättningar. När jag kom hem från sjukhuset efter fått trakeostomin var han helt magisk. Han ställde sig i mitt knä och allt som var oro att han skulle dra ur slangen eller något visade han vara helt i onödan. Dagen efter gjorde han sin första larmning innan jag fick en slempropp. Ingenting jag eller någon annan hade lärt honom. Efter den dagen gjorde han klockrena larmningar inför slemproppar eller muskelkramper. Han nöjde sig inte förrän båda assistenterna var vid min sida och hjälpte. Och var det osäkra eller nya assistenter var han extra på. Han valde de han var trygg med och jobbade olika mycket beroende på assistenter. Swatch var gammal och det blev för slitsamt jobb. Så i mars köpte jag tvååriga Diezel och började utbilda honom i april. Swatch jobbade resten av hans liv med att larma mig och assistenterna. Verkligen in i det sista tills han somnade in i september i år.
Diezel är under utbildning till assistanshund och lär sig hela tiden. Men under dessa månader har han räddat mitt liv många gånger. Han är med mig när jag är på stan, på sjukhus och i princip överallt. Både som ett mentalt stöd men framförallt tryggheten att han kan larma mig och mina assistenter innan jag får en slempropp, håller på att svimma eller innan jag får svåra muskelkramper eller smärta.
För mig är det en enorm trygghet att han kan larma innan en akutsituation uppstår. Då har vi några minuter på oss att vara beredda. Kan ta fram maskiner och mediciner och i bästa fall häva så att det inte blir riktigt allvarligt.
Diezel blir allt mer säker och när han är färdig utbildad kommer han att ta en flärp i munnen som hänger i ett halsband runt hans hals. Det blir hans sätt att prata med oss människor att något är fel. Han kan på så sätt även hämta hjälp, om en av assistenterna är i ett annat rum eller om assistenterna behöver hjälp av fler. Han stannar hos mig tills faran är över. På så sätt försöker han hålla mig lugn. Har jag muskelkramper, smärta eller ångestattack när jag ligger ner lägger han sig precis bredvid eller lite över mig som lindrar. Än vet jag ingen assistanshund som har samma uppdrag som Diezel. Är det någon som har frågor eller funderingar är ni välkomna att kontakta mig. Diezel är min livräddare. 
