Den 21 januari 2014 föddes vår dotter Moa. Världens finaste såklart! Hon klarade hälsokontrollen på BB galant och efter tre dagar åkte vi hem. Moa var en nöjd och glad tjej och vi kom snabbt in i rutinerna i den nya vardagen.

När Moa var 4 månader fick vi veta att hon hade sjukdomen SMA typ 1.Vi bestämde oss ganska fort att njuta av livet med Moa och se det friska i henne. Vi båda var hemma från jobben för att tillsammans hjälpas åt med allt från medicinering och sjukgymnastik till matlagning och städning. Moa var alltid nöjd. Glad, jollrade och ”pratade” ofta och mycket. Ville alltid vara med. Hon var pappas flicka. Så fort hon hörde när Marcus kom hem med bilen sken hon upp. Och mer och mer ju närmre henne han kom. Aldrig har vi sett ett sånt ärligt och kärleksfullt sken tidigare. Hon bokstavligen strålade! Och när han kittlade henne under fötterna med sin skäggstubb, då kiknade hon i skratt som bara hon kunde.

De sista månaderna fick Moa en sond, då hon inte längre orkade äta sig mätt. Men för henne spelade den ingen roll, hon fick ju busa under matningen. Och Babblarna blev favoriten när det var dags för inhalation. Alltid fann vi lösningar på ”problemen”. Några akuta vändor med ambulans blev det då mycket slem satte sig i andningsvägarna, men det mesta klarade vi av i hemmet. Många hjälpmedel hade vi som underlättade vardagen. Syrgaskoncentratorn var liten till en början men i slutet byttes den till en större. Och dem sista dagarna gick den på max.

Dagen Moa somnade in hade vi båda en känsla av att det kunde ske snart. Vi ringde till anhöriga och bad dem komma under dagen. Men inte trodde vi att det skulle gå så fort. Klockan 13.00 den 23 september somnade Moa in mellan oss i soffan.

När vi fick Moa sa vi att vi skulle lära henne allt vi kunde. Men det blev inte så. Istället lärde Moa oss om livet. Vad kärlek och sorg är och hur viktigt det är att ha varandra. Att ett leende kan rädda en dålig dag. Även då hennes dagar vad jobbiga hade hon nära till leende och skratt. Och hennes blick strålade, och många gånger av bus.

Tiden efter Moas bortgång har varit tuff. Såklart! Men när man ser tillbaka finns nästan bara glädje. Och det är det som vi lever vidare med. Glädje och kärlek! Det är Moa för oss.